Melancholy sensuality

This lovely review of FAC 12 Time Goes By So Slow appeared earlier this year on the Pop Diggers website based in Sweden - like many other Distractions fans seem to be - not least Malcolm Carter of Penny Black. 

THE DISTRACTIONS

Time Goes By So Slow
[Factory, 1979] (Listen)

Just like in The Shoes there is in The Distractions' music something fleeting, sensuous that is hard to describe.  A melancholy spread by the wind, a sorrow and longing sensuality.  A listening to Time Goes By So Slow and hopefully you will understand what I mean.  Singing of a real English soul singer, written by guitarist Adrian Wright - though it says otherwise on the label - and originally intended as a B-side.   Became instead a very obvious A-side and one of those rare singles where everything is correct.

 

You can play it a hundred times without finding a weak point, and it stands completely outside both time and trend.  Play in the years 2009 and rediscover innocence.

 

And for God's sake - get Nobody's Perfect today, their only and much beloved LP!  The 2000s can be very cold without it.

THE DISTRACTIONS

Time Goes By So Slow
[Factory, 1979] (Lyssna)

Precis som hos The Shoes så finns det i Distractions musik något flyktigt, översinnligt som är svårt att beskriva. Ett vemod som sprids med vinden, en sorgens och längtans sensualism. En lyssning till Time Goes By So Slow och ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Sjungen av en riktig engelsk soulsångare, skriven av gitarristen Adrian Wright – fast det står något annat på etiketten – och ursprungligen tänkt som en B-sida. Blev istället en alldeles självklar A-sida och en av dom där sällsynta singlarna där allting stämmer. 

Du kan spela den hundra gånger utan att hitta en svag punkt, och den står helt utanför både tid och trend. Spela den år 2009 och återupptäck oskulden. 

Och för guds skull – skaffa redan idag Nobody’s Perfect, deras enda och mycket älskade LP! 2000-talet kan bli mycket kallt utan den.